efter ett, före december
Det är klockan nollettnolltrefyrafem i ett vinterkallt Sverige, där en, av mindre ädla motiv, efterlängtad snö med ett förlösande fall landat för allmän beskådning på tillvarons sköra axlar. Irritationsmomenten fryser ut sina åskådare med en förbjuden ensamhets permafrost och det ljusa höljet får ta skiten på mer än ett sätt. Världen är inte så stor och stark som den ser ut, och verklighetens behov av att gråta glöms lätt bort när overkliga saker händer som får faktum att, likt tenn i ett champagneglas, i graciösa kramper förvridas till en främmande sanning. En aning blir en förmaning och plötsligt blir ingen glad när Tomten knackar på dörren i slutet av den mörka tunnel som, kantad av kantrade årstider, förvirrade traditioner och nyutsprungna behov, är december. Klockan är nolletttrettioett och ett av alla skäl att vänta lyser med sin frånvaro och ett grådaskigt sken. Om inte snön blir en kylig kudde för orons vindlande turer så får stigen ledas någon annanstans. Vissa rastplatser tycks oändligt rika på näringsfattig tomhet, medan andra föds och dör i takt med sekundvisarens stumma eko mot ett fängelses sköra väggar och sannolikhetens trevande maskineri. Klockan är nollettfyrtiosex och noll och en och fyrtiosex små gnistrande vattendroppar har, likt tenn och mousserande vin, i en naturligt vacker dans blivit kristaller i tillvarons bleka krona. Klockan är efter ett, innan två, och utan att menlösa ord formar talföra fraser blir nollettfemtionio en ensam stavelse, till synes bland tusen bröder.