trettiotreminuter
1983: 1984
Det känns bra att ge en andra chans, få locka till en andra dans och med ny balans ge mer substans åt ett näringsfattigt nonsens. Det är inte tomma ord som täcker rader fulla av "space", när fullständigt motiverade meningar planlöst flyter omrking bland målmedvetna frågetecken.
"Jag tror att det snöar i november", sedan inte alls i år. Istället blir det en svår vår, som knappt förmår att visa vad den går för, när grenar toppas, träden knoppas och vintern bara dör. "Det är bara att hoppas", och tro. Och tro sig veta. Kanske är man som lyckligast då; när man tror sig veta att man åtminstone inte har fel.
17:36
Utan "och" är början inte innerlig nödvändigtvis samma som inre, men när så är fallet är inte alltid orden i samklang. Närvaron av frånvaro av tillvaro är varsamt varaktig i tomheten. Kanhända mer än i närheten till vetskapen om sällheten i stillhet och tystnad. En enveten medvetenhet vet ingen hejd i sitt rastlösa tvåsamhetsstret, som en kamp mellan sval och het blir en strid om förbehållslöshetens tillgivenhet. Eller ett tomrum mellan "mein" och [str-ag-göl]. Vad den lilla människan i den stundom till synes otillräckliga världen inte inser är att in ser ingen. Där tillräckligheten finns, och potentialen att bli varse den oändliga möjlighet i det som då blir utsidan, förblir höjd i - åtminstone i detta fall - fruktlös ovisshet, och den skugga som öppna ögonlock ändå kan kasta. Tröttsamhet och vaksamhet blir taktlöshet, i allmänhet. I synnerhet när ingen vet den takt som blivit given det i all enkelhet potentiellt fulländade stycke som är verklighet. Ur såväl tanklöshet som blygsamhet träder toner som med all säkerhet är allt man vet och allting bortom det. Den livfullhet som ingen levt blir upprymdhet i en uppenbar rymd. En uppfylldhet blir lättsamhet, och om tidlöshet och maktlöshet är det man vet, blir resten likt en hemlighet, en evighet och ingenting.