tjugofjärde
Det är inte musiken som tystnar utan tystnaden som överröstar när den gråtmilt fuktiga värmen översköljs av kylans förlamande dyningar. Plötsligt är det vinter och sällheten har förbytts i frusen stiltje, het har blivit tomhet och upprymdhet bara uppgiven rymd. Vevmannen kämpar med en fastfrusen klaviatur och den gyllene honungen har blivit till vinterns vita damm i utkanten av den sociala skogens vildvuxna grenverk. Detta, samtidigt som den feberrusiga euforins uppspelta röst tvekar i sitt "canto animato" av rädsla för att förringa eller negligera just denna själfullhet med vilken en så skimrande uppenbarelse i tillvaron förtjänar att bli hängiven. Märkligt, och kanhända påpassligt, nog kan dock ljuset försämra sikten som den bländar och hänför och det är inte alltid som solens förgyllda strålar når ut till de yttersta träden för att tina deras alltjämt vita klädnad. Uppenbart och intet mer är att där ändå lever djupt rotade växter, som kälen till trots klamrar sig fast vid en stundom till synes mycket liten Jord. Det är inte bara vevmannen som kämpar med frusna gånggärn och kärvar med omständiga stämskruvar, när locket till det klockspel som ackompanjerar vindlande grenars nyckfulla dans öppnas alltför sällan för att den allt oftare taktlösa melodin ska hålla stämningen. Lite mer än en tillstymmelse till oro som maler de grövsta av snedsteg till finkornig vals i kvällens och vevmannens förande rytm gör fotsteg på en dansbana i sommarnatten till märken i framtiden.
Det är bara det att jag ingenting ångrar.