tolv bokstäver är tretton bokstäver

Januarikylan sliter och river med nyfunna krafter i de, av värme svältfödda, men av värme bortskämda, fingrar som stelfruset famlar i den ensamma vinternatten. Trevande efter andra att nå och känna letar de sig fram över en frostklädd verklighets struktur, kanhända utan att märka de strån som övervinner kälen och når ovan den frusna yta som tycks täcka till och med den minsta av ängar, när frodigt gräs på andra sidan ter sig jävligt mycket grönare än det vita, snötäckta som för stunden inte ens växer här. Kanhända sträcker sig inte fumliga fingrar av rädsla för att missta karga iskonturer för dolda blad och kanske kanske kanske är vintern så förbannat mycket kallare och så oändligt mycket mörkare när ingens fingrar möter andras i det tysta, sällsamma kaos som skakar om verklighetens struktur, och ingens läppar mot någons nakna rygg viskar att de behöver kyssas. Kanske är det inte tystnaden som föredras, utan rätt ljud som saknas, och kanske vaknar inte andra sömnlösa tankar av rop om närhet i fjärran, när närande närmelser närmast fjärmar förståndets kalla fläkt där den letar sig in i de mörkaste snåren, som bär den alltid snarstuckna, men aldrig så böljande dräkt, som riven och sargad klär raserade murar. Kanske är det inte tystnad som sökes, när stumma fingrar skriker med numera hesa ord mot spruckna fasader, och kanhända tystnar händers talande språk för ett ögonblick, när blinda, famlande fingrar tror sig ana den mark som inte är vit.

Ode to Hana´s solutions

She need not to write, for she has the modern voice of simplicity, she says. In her modest request for the effective reluctance, she silently consent with indifference in the abscense of longing. Due to her combined euforia and the refined torture of seeing the invisible with eyes she do not possess, she will, in the apparently and, at this point, obviously tragicly settled future of hers, be able to reach her hand out and grasp whatever is within her supposedly inadequately bounderies of reality. If only she could question her new modern voice with the one that's not faciliated and fabricated by the adequate disorder of her utopia-conviction. She could find bounderies that do not exsist and make them dissolve, not supposedly, nor inadequately, but unquestionably and with the joy of someone singing the melody of life with the voice of her own. Hana need not to write, but need she her infinite solutions for imaginary problems?

23.55

Och just som inte fullt så förlösande och infriande toner som trots allt förmodat och tveklöst efterlängtat åter lagt sig till vila i det tysta vintermörkret lyfte andra glädjeämnen mörka draperier och släppte in välbehövliga solstrålar i en kvav och dunkel salong, med en blank parkett som hotar att förlora sin glans utan livliga fötters dans över dess öppna ytor. Outtalade ord om tacksamhet hittar rätt, till synes även i de mörkaste snåren, och på sätt och vis är de redan framme innan de tagit de första stapplande stegen i vad som för stunden utan tvivel är rätt riktning.

Skrivna ord talar sitt målande språk och värmer i detta det kalla vintermörkret. Tystnadens fördragna drapering av förbipasserande ögonblicks föredragna bedragare ifrågasätter inte ordval som andra, men med den verkligt föredragna, sublima, betagande, långt ifrån subtila uppriktigheten berör och förundrar andra, för stunden, såväl som i efterhand, omhuldande, men icke desto mindre i ett tankens sköra men vildvuxna landskap högljutt framstormande ord. Inte, som sällan är fallet, likt andra burdust tankeväckande fraser, men likväl, och till synes, sanna, där de enträget och framfusigt löper amok, upprörade damm som sällan vilat på kvistar och strån, i ett sådant landskap som allt oftare härjats av stormar.

Fast avsiktens stagande armering sedan länge upphört att följa vandrar orden vidare över osynliga rader, i formlösa mönster, med taktfasta steg. Jämte denna verbala karavan stegar ifrågasättandet om avsiktliga ord alltid måste tala för något mer än sig själva. I avsaknaden av talande svar på denna för stunden stumma fråga gör ordens stampande halt vid stigens möte med ännu oupptrampade marker med skönjbara språkliga vägskäl på ett knappt förnimbart krön.

Sporadiskt synliga ord bekläder halvnakna tankar i en ibland till synes ofullständig klädnad som, liksom sin förekomst, bitvis släpper igenom de kalla vindar som sliter inte bara i röda trådar och drar i tillvarons marionett. Dansande till tonerna av en verklighets medryckande melodi ackompanjerar han sig själv där han både för och följer med steg som är honom främmande och fötter han inte kan styra.