minussjuttongradercelsius
Januarikylan sliter och river med nyfunna krafter i de, av värme svältfödda, men av värme bortskämda, fingrar som stelfruset famlar i den ensamma vinternatten. Trevande efter andra att nå och känna letar de sig fram över en frostklädd verklighets struktur, kanhända utan att märka de strån som övervinner kälen och når ovan den frusna yta som tycks täcka till och med den minsta av ängar, när frodigt gräs på andra sidan ter sig jävligt mycket grönare än det vita, snötäckta som för stunden inte ens växer här. Kanhända sträcker sig inte fumliga fingrar av rädsla för att missta karga iskonturer för dolda blad och kanske kanske kanske är vintern så förbannat mycket kallare och så oändligt mycket mörkare när ingens fingrar möter andras i det tysta, sällsamma kaos som skakar om verklighetens struktur, och ingens läppar mot någons nakna rygg viskar att de behöver kyssas. Kanske är det inte tystnaden som föredras, utan rätt ljud som saknas, och kanske vaknar inte andra sömnlösa tankar av rop om närhet i fjärran, när närande närmelser närmast fjärmar förståndets kalla fläkt där den letar sig in i de mörkaste snåren, som bär den alltid snarstuckna, men aldrig så böljande dräkt, som riven och sargad klär raserade murar. Kanske är det inte tystnad som sökes, när stumma fingrar skriker med numera hesa ord mot spruckna fasader, och kanhända tystnar händers talande språk för ett ögonblick, när blinda, famlande fingrar tror sig ana den mark som inte är vit.