Igår sedan två timmar
Skrivna ord talar sitt målande språk och värmer i detta det kalla vintermörkret. Tystnadens fördragna drapering av förbipasserande ögonblicks föredragna bedragare ifrågasätter inte ordval som andra, men med den verkligt föredragna, sublima, betagande, långt ifrån subtila uppriktigheten berör och förundrar andra, för stunden, såväl som i efterhand, omhuldande, men icke desto mindre i ett tankens sköra men vildvuxna landskap högljutt framstormande ord. Inte, som sällan är fallet, likt andra burdust tankeväckande fraser, men likväl, och till synes, sanna, där de enträget och framfusigt löper amok, upprörade damm som sällan vilat på kvistar och strån, i ett sådant landskap som allt oftare härjats av stormar.
Fast avsiktens stagande armering sedan länge upphört att följa vandrar orden vidare över osynliga rader, i formlösa mönster, med taktfasta steg. Jämte denna verbala karavan stegar ifrågasättandet om avsiktliga ord alltid måste tala för något mer än sig själva. I avsaknaden av talande svar på denna för stunden stumma fråga gör ordens stampande halt vid stigens möte med ännu oupptrampade marker med skönjbara språkliga vägskäl på ett knappt förnimbart krön.
Sporadiskt synliga ord bekläder halvnakna tankar i en ibland till synes ofullständig klädnad som, liksom sin förekomst, bitvis släpper igenom de kalla vindar som sliter inte bara i röda trådar och drar i tillvarons marionett. Dansande till tonerna av en verklighets medryckande melodi ackompanjerar han sig själv där han både för och följer med steg som är honom främmande och fötter han inte kan styra.