070116
Ode to Hana´s solutions
She need not to write, for she has the modern voice of simplicity, she says. In her modest request for the effective reluctance, she silently consent with indifference in the abscense of longing. Due to her combined euforia and the refined torture of seeing the invisible with eyes she do not possess, she will, in the apparently and, at this point, obviously tragicly settled future of hers, be able to reach her hand out and grasp whatever is within her supposedly inadequately bounderies of reality. If only she could question her new modern voice with the one that's not faciliated and fabricated by the adequate disorder of her utopia-conviction. She could find bounderies that do not exsist and make them dissolve, not supposedly, nor inadequately, but unquestionably and with the joy of someone singing the melody of life with the voice of her own. Hana need not to write, but need she her infinite solutions for imaginary problems?
23.55
Och just som inte fullt så förlösande och infriande toner som trots allt förmodat och tveklöst efterlängtat åter lagt sig till vila i det tysta vintermörkret lyfte andra glädjeämnen mörka draperier och släppte in välbehövliga solstrålar i en kvav och dunkel salong, med en blank parkett som hotar att förlora sin glans utan livliga fötters dans över dess öppna ytor. Outtalade ord om tacksamhet hittar rätt, till synes även i de mörkaste snåren, och på sätt och vis är de redan framme innan de tagit de första stapplande stegen i vad som för stunden utan tvivel är rätt riktning.
sluta skriv om mig!!!