1983: 1984
Det är höst och trots att upprepningar på utsidan av omslag blir nedslående nedslag i min vardag är jag ett jag som översköljs av den egna bedriftens uppmuntran, likt en tsunami. Likt en jävla jättevåg faller mina egna ord, ord för ord, fras för fras i ett multiras över svensk turism och barnkalas, på folk som vet hur allt ska tas, på Moder Jord och månens fas, och samtidigt på ingenting alls. Kanske mest det senare.
Det känns bra att ge en andra chans, få locka till en andra dans och med ny balans ge mer substans åt ett näringsfattigt nonsens. Det är inte tomma ord som täcker rader fulla av "space", när fullständigt motiverade meningar planlöst flyter omrking bland målmedvetna frågetecken.
"Jag tror att det snöar i november", sedan inte alls i år. Istället blir det en svår vår, som knappt förmår att visa vad den går för, när grenar toppas, träden knoppas och vintern bara dör. "Det är bara att hoppas", och tro. Och tro sig veta. Kanske är man som lyckligast då; när man tror sig veta att man åtminstone inte har fel.
Det känns bra att ge en andra chans, få locka till en andra dans och med ny balans ge mer substans åt ett näringsfattigt nonsens. Det är inte tomma ord som täcker rader fulla av "space", när fullständigt motiverade meningar planlöst flyter omrking bland målmedvetna frågetecken.
"Jag tror att det snöar i november", sedan inte alls i år. Istället blir det en svår vår, som knappt förmår att visa vad den går för, när grenar toppas, träden knoppas och vintern bara dör. "Det är bara att hoppas", och tro. Och tro sig veta. Kanske är man som lyckligast då; när man tror sig veta att man åtminstone inte har fel.
Kommentarer
Trackback