17:36
Utan "och" är början inte innerlig nödvändigtvis samma som inre, men när så är fallet är inte alltid orden i samklang. Närvaron av frånvaro av tillvaro är varsamt varaktig i tomheten. Kanhända mer än i närheten till vetskapen om sällheten i stillhet och tystnad. En enveten medvetenhet vet ingen hejd i sitt rastlösa tvåsamhetsstret, som en kamp mellan sval och het blir en strid om förbehållslöshetens tillgivenhet. Eller ett tomrum mellan "mein" och [str-ag-göl]. Vad den lilla människan i den stundom till synes otillräckliga världen inte inser är att in ser ingen. Där tillräckligheten finns, och potentialen att bli varse den oändliga möjlighet i det som då blir utsidan, förblir höjd i - åtminstone i detta fall - fruktlös ovisshet, och den skugga som öppna ögonlock ändå kan kasta. Tröttsamhet och vaksamhet blir taktlöshet, i allmänhet. I synnerhet när ingen vet den takt som blivit given det i all enkelhet potentiellt fulländade stycke som är verklighet. Ur såväl tanklöshet som blygsamhet träder toner som med all säkerhet är allt man vet och allting bortom det. Den livfullhet som ingen levt blir upprymdhet i en uppenbar rymd. En uppfylldhet blir lättsamhet, och om tidlöshet och maktlöshet är det man vet, blir resten likt en hemlighet, en evighet och ingenting.