tolv bokstäver är tretton bokstäver

Det är visst sanningens ord som väller fram i trettiotreminutersjäkten. 32. Den friska fläkten och tjäcka dräkten som föregår en oförhappande höst. Det är visst allsköns brinnande färger som får tala när orden inte räcker till för att täcka en läcka i en bristande fördämning. Tjugonio minuter, och snart strömmar fåfängan och tanklöshetsivern fram som en rännil i fetstil och mil på mil på mil av ytlig, sirlig skrivstil. Kill Bill och julsill, och annat som rimmar på vill. Dill, till exempel. Och hill. Allt strömmar visst till. Här är tjugoenminuterspratet och artonminutsreferatet och kvart-i-ettekot. Det studsar tomt mot kala väggar i ett alldeles eget litet offentligt rum, vars interiör är begränsad till en femtonminuterspalör för en fjortonminutersamatör och en radio som stör. En ambassadör och flanör på sjuminutersexkursion i verklighetens ör. Som en hastighetsfusion tar en sexminuterston på fem minuters finstämda instrument avtar sakta trettiotre minuters låtsasimprovisation. Abrupt, koncist och helt utan pardon. Tre minuter ger ett sista statement, när en till synes ordinär halvtimme gör sin röst hörd. En minut eller trettio sekunder av ord och tomhet framförd till en oförstörd, obönhörd och oberörd publik. Det är tyst i en av alla stumma etrar ikväll. Förutom kallpratets lågmälda musik.