tolv bokstäver är tretton bokstäver

Utan "och" är början inte innerlig nödvändigtvis samma som inre, men när så är fallet är inte alltid orden i samklang. Närvaron av frånvaro av tillvaro är varsamt varaktig i tomheten. Kanhända mer än i närheten till vetskapen om sällheten i stillhet och tystnad. En enveten medvetenhet vet ingen hejd i sitt rastlösa tvåsamhetsstret, som en kamp mellan sval och het blir en strid om förbehållslöshetens tillgivenhet. Eller ett tomrum mellan "mein" och [str-ag-göl]. Vad den lilla människan i den stundom till synes otillräckliga världen inte inser är att in ser ingen. Där tillräckligheten finns, och potentialen att bli varse den oändliga möjlighet i det som då blir utsidan, förblir höjd i - åtminstone i detta fall - fruktlös ovisshet, och den skugga som öppna ögonlock ändå kan kasta. Tröttsamhet och vaksamhet blir taktlöshet, i allmänhet. I synnerhet när ingen vet den takt som blivit given det i all enkelhet potentiellt fulländade stycke som är verklighet. Ur såväl tanklöshet som blygsamhet träder toner som med all säkerhet är allt man vet och allting bortom det. Den livfullhet som ingen levt blir upprymdhet i en uppenbar rymd. En uppfylldhet blir lättsamhet, och om tidlöshet och maktlöshet är det man vet, blir resten likt en hemlighet, en evighet och ingenting.

Det är inte musiken som tystnar utan tystnaden som överröstar när den gråtmilt fuktiga värmen översköljs av kylans förlamande dyningar. Plötsligt är det vinter och sällheten har förbytts i frusen stiltje, het har blivit tomhet och upprymdhet bara uppgiven rymd. Vevmannen kämpar med en fastfrusen klaviatur och den gyllene honungen har blivit till vinterns vita damm i utkanten av den sociala skogens vildvuxna grenverk. Detta, samtidigt som den feberrusiga euforins uppspelta röst tvekar i sitt "canto animato" av rädsla för att förringa eller negligera just denna själfullhet med vilken en så skimrande uppenbarelse i tillvaron förtjänar att bli hängiven. Märkligt, och kanhända påpassligt, nog kan dock ljuset försämra sikten som den bländar och hänför och det är inte alltid som solens förgyllda strålar når ut till de yttersta träden för att tina deras alltjämt vita klädnad. Uppenbart och intet mer är att där ändå lever djupt rotade växter, som kälen till trots klamrar sig fast vid en stundom till synes mycket liten Jord. Det är inte bara vevmannen som kämpar med frusna gånggärn och kärvar med omständiga stämskruvar, när locket till det klockspel som ackompanjerar vindlande grenars nyckfulla dans öppnas alltför sällan för att den allt oftare taktlösa melodin ska hålla stämningen. Lite mer än en tillstymmelse till oro som maler de grövsta av snedsteg till finkornig vals i kvällens och vevmannens förande rytm gör fotsteg på en dansbana i sommarnatten till märken i framtiden.
Det är bara det att jag ingenting ångrar.

Det är tydligen inte väggar som faller inåt, utan vissa som faller för andra, när utåtriktad blindhet ger likartad insyn. Ombytliga perspektiv byter om på formfasta förändringar, som, klädda i alla de brinnande färgerna, draperar och duperar omedvetna övertygelser. Säkrare nu än då på att osäkerheten slagit rot och nu sträcker sina, av förädiska försmädliga förädlande blommor täckta, grenar så långt och varhelst den når. Dess växtkraft skulle ha förvånat om inte det, i stammens svala skugga, uppenbara faktum som talar om hur lite man egentligen vet och att man därför knappast kan förväntas förvänta sig något, kylt överhettade sinnen så till den milda graden av tomhet. Det är inte tystnad utan glömska att väsnas som skär i den högst lokala samtidens intryck likt en vass tunga, vaktad av ringrostiga läppar. Med sprucken röst och slitna ord maler fegheten och visdomen den bittra sanningen i samma kantstötta mortel som förr, och fastän långt resande ord värmer i februarikylan kan de inte få annat än tacksamhet att svepa om sig på färden hem. Utan förakt för sympati söker längtan och självbevarelsedrift skydd undan frustrationens storms blinda öga och som andra eldiga ord inte bara värmer i minusgradernas näste utan även lyser upp i mörkrets tillkortakommanden svalnar, trots kylan, glödande samband för samma hand som ibland ror för nära land...kan det tyckas när inte fullt så omhuldande fraser rör om i av frost frasiga framhärdanden. Inte fullt så fullständiga förhållanden får full uppbackning av ett, för stunden, fullkomligt befogat begär efter berusning. Behaglig beslutsamhet, tätt följd av allför ihärdigt bestående konsekvenser.

Fruset vatten dalar och möter en övertygad tunga, som bortom desperation och förvirring talar med kalla, men välmenande ord i den inte längre pinsamt tysta vinternatten. Lärdomen är inte, om någon, den lättvunna triumfen, men inte heller den hycklande förlusten. Flingorna lägger sig stillsamt på marken och med dem lättas också den hårt packade vinterklädnaden som inte alltid skapar detta omöblerade andrum.

Januarikylan sliter och river med nyfunna krafter i de, av värme svältfödda, men av värme bortskämda, fingrar som stelfruset famlar i den ensamma vinternatten. Trevande efter andra att nå och känna letar de sig fram över en frostklädd verklighets struktur, kanhända utan att märka de strån som övervinner kälen och når ovan den frusna yta som tycks täcka till och med den minsta av ängar, när frodigt gräs på andra sidan ter sig jävligt mycket grönare än det vita, snötäckta som för stunden inte ens växer här. Kanhända sträcker sig inte fumliga fingrar av rädsla för att missta karga iskonturer för dolda blad och kanske kanske kanske är vintern så förbannat mycket kallare och så oändligt mycket mörkare när ingens fingrar möter andras i det tysta, sällsamma kaos som skakar om verklighetens struktur, och ingens läppar mot någons nakna rygg viskar att de behöver kyssas. Kanske är det inte tystnaden som föredras, utan rätt ljud som saknas, och kanske vaknar inte andra sömnlösa tankar av rop om närhet i fjärran, när närande närmelser närmast fjärmar förståndets kalla fläkt där den letar sig in i de mörkaste snåren, som bär den alltid snarstuckna, men aldrig så böljande dräkt, som riven och sargad klär raserade murar. Kanske är det inte tystnad som sökes, när stumma fingrar skriker med numera hesa ord mot spruckna fasader, och kanhända tystnar händers talande språk för ett ögonblick, när blinda, famlande fingrar tror sig ana den mark som inte är vit.

Ode to Hana´s solutions

She need not to write, for she has the modern voice of simplicity, she says. In her modest request for the effective reluctance, she silently consent with indifference in the abscense of longing. Due to her combined euforia and the refined torture of seeing the invisible with eyes she do not possess, she will, in the apparently and, at this point, obviously tragicly settled future of hers, be able to reach her hand out and grasp whatever is within her supposedly inadequately bounderies of reality. If only she could question her new modern voice with the one that's not faciliated and fabricated by the adequate disorder of her utopia-conviction. She could find bounderies that do not exsist and make them dissolve, not supposedly, nor inadequately, but unquestionably and with the joy of someone singing the melody of life with the voice of her own. Hana need not to write, but need she her infinite solutions for imaginary problems?

23.55

Och just som inte fullt så förlösande och infriande toner som trots allt förmodat och tveklöst efterlängtat åter lagt sig till vila i det tysta vintermörkret lyfte andra glädjeämnen mörka draperier och släppte in välbehövliga solstrålar i en kvav och dunkel salong, med en blank parkett som hotar att förlora sin glans utan livliga fötters dans över dess öppna ytor. Outtalade ord om tacksamhet hittar rätt, till synes även i de mörkaste snåren, och på sätt och vis är de redan framme innan de tagit de första stapplande stegen i vad som för stunden utan tvivel är rätt riktning.

Skrivna ord talar sitt målande språk och värmer i detta det kalla vintermörkret. Tystnadens fördragna drapering av förbipasserande ögonblicks föredragna bedragare ifrågasätter inte ordval som andra, men med den verkligt föredragna, sublima, betagande, långt ifrån subtila uppriktigheten berör och förundrar andra, för stunden, såväl som i efterhand, omhuldande, men icke desto mindre i ett tankens sköra men vildvuxna landskap högljutt framstormande ord. Inte, som sällan är fallet, likt andra burdust tankeväckande fraser, men likväl, och till synes, sanna, där de enträget och framfusigt löper amok, upprörade damm som sällan vilat på kvistar och strån, i ett sådant landskap som allt oftare härjats av stormar.

Fast avsiktens stagande armering sedan länge upphört att följa vandrar orden vidare över osynliga rader, i formlösa mönster, med taktfasta steg. Jämte denna verbala karavan stegar ifrågasättandet om avsiktliga ord alltid måste tala för något mer än sig själva. I avsaknaden av talande svar på denna för stunden stumma fråga gör ordens stampande halt vid stigens möte med ännu oupptrampade marker med skönjbara språkliga vägskäl på ett knappt förnimbart krön.

Sporadiskt synliga ord bekläder halvnakna tankar i en ibland till synes ofullständig klädnad som, liksom sin förekomst, bitvis släpper igenom de kalla vindar som sliter inte bara i röda trådar och drar i tillvarons marionett. Dansande till tonerna av en verklighets medryckande melodi ackompanjerar han sig själv där han både för och följer med steg som är honom främmande och fötter han inte kan styra.

Och Emil Nordin skriver de uppenbarligen väl valda orden i förmodat men ifrågasatt samförstånd med denne någon, som för övrigt helt nyligt förtagit det skrämmande dominanta begär som, om inte oönskat så åtminstone missriktat, ohämmat stormat fram i en förödande hysteris förrädiska farvatten. Ack, detta begär, ack, denna löjeväckande hjälplöshet! Förnuftet och, vad värre är, även den påtagliga eftertanken står handfallna inför en ofrivillig handlingskraft, som obevekligt tillhandahåller vad som följsamt mottags av de krampaktigt utsträckta händer som med detta förnuftets klarsyn hellre vill vända sig bort med ansikten de inte har.

Det är senare texten, ska vi säga uppdagas, i vilken denne någon väcker redan stundom sömnlösa tankar om tveksamhet. I vad bottnar detta ställningstagande till en verklighet? Vadan förhållningssättet? Ifrågasättande av den egna sociala bedriftens dignitet i vissa sammanhang tillkallas också till denna ansamling av ovissheter. Tröttsamt med sömnlösa tankar, anser en anonym men ihärdig byggarbetare för sinnet, och vem ifrågasätter deras tysta närvaro i det sociala sammanhanget? Väl valda, men i andras ordalag tagna meningar, som beskriver betagande förseningar av en osäker insikt.

03:45 "igår/idag"

Likt varm mjölk för tröttsamma tankar sov omvärlden när de vinterfrostiga träden lyste vita mot den djupblå natthimlen i en förkroppsligad längtan efter snö. I ögonblickets tolkning av skönhet färgades det skimrande vita endast av stämningen och det var så vackert att någon borde ha gråtit.

Ja, dåså.